mllstrm

Skrev om strejken i förra veckans arbetaren

Gegen SKL

http://sahlgrenska.wordpress.com/

I veckans Arbetaren recenserar jag Harry Cleavers Att läsa kapitalet politiskt. Och snart kommer även den här bloggen att leva igen. Så länge: ett smakprov från fikan.

——————————————————————————————— 

Fikarummets kommunism

 I fikarummet minuterna före rastens slut laddas luften av längtan efter att inte vara på jobbet, längtan efter att vara någonting annat än arbetskraft. Bakom varje sörplande kaffekopp ångar kommunismen, förstådd som arbetarklassens uppror mot sig själv som arbetarklass.Harry Cleavers klassiker Att läsa kapitalet politiskt, nu översatt till svenska, är en handbok i klasskamp. 

Den moderna vänstern föddes ur Elvis roterande bäcken, enligt hippieradikalen Jerry Rubin, och hans svenska motsvarighet Svenne Rubins från Vansbro konstaterade några år senare lika träffsäkert att Folköl och dunka dunka slutligen blev spiken i kistan för den gamla döende vänstern.

Allting har blitt så dyrt här i Sverige,

sanna mina ord, det blir bara värre

Det var tidigt åttiotal och Svenne Rubins eländesvisa kom att sätta fingret mitt i prick. Ekonomiska kriser, kollaps och inflation. Men frågan är varför? Och vad kan man göra åt eländet?

Arbetarklassen behöver bara betrakta sig själv för att förstå kapitalet, och bekämpa sig själv för att förstöra kapitalismen, skulle Harry Cleaver svara. Genom att lyssna på hjärtslagen i fikarummet känner du klasskampens puls. I fikarummet slappnar du av. I takt med andetagen sjunker ryggarna längre ner i soffan. En kort paus i arbetsdagen, en stund av frihet inom ramarna av tvånget. Snart andas bitterheten över att vara här på jobbet ut, ni skulle kunna vara där någon annanstans, som hemma, som i hammocken, som på semester. I alla fikarum jag har befunnit mig i andas denna trötta önskan ut. Jag tror att Harry Cleaver skulle dela min fäbless för fikarummen, det är en smältdegel av konflikt, ångest, skratt, kaffe och kommunism. Det är i fikarummet du önskar att arbetsdagen ska vara över, att det borde vara helg nu och där du längtar till ledigheten.

Cleaver kastade in sig i den här smältdegeln beväpnad med Karl Marx tegelsten Kapitalet. Till skillnad från många av sina samtida eller föregående marxister ville han inte läsa Kapitalet för att bara förstå kapitalismen, utan främst läsa den som en strategi i klasskampen: att läsa Kapitalet politiskt ur ett arbetarklassperspektiv.

Det var under sjuttiotalets ekonomiska kris och i efterbörden av det revolterande sextiotalet som boken skrevs, och nu ges den för första gången ut på svenska. Då gick kapitalismen in i en internationell kris, med stigande arbetslöshet, ökande matpriser och inflation, precis som Svenne Rubins sjunger. Det innebar inte bara slutet på efterkrigstidens dominerande ekonomiska politik, Keynesianismen, utan ska enligt Cleaver främst förstås som en reaktion mot arbetarklassens tilltagande makt. När kapitalet inte längre kunde öka sina vinster genom att agera direkt mot arbetarna med lönesänkningar kunde de i stället öka sina vinster och sin maktställning genom att höja priserna. Enkelt uttryckt så minskar inflationen värdet av den tid som arbetarna arbetar samtidigt som kapitalet tjänar mer pengar tack vare prishöjningarna.

Tillbaka i samtiden ser vi Pelle Edin prata entonigt i A-ekonomi om börserna, stigande matpriser och tilltagande inflation. Pelle blir en obehaglig deja vu och de dystra diagrammen som projiceras vid hans allvarliga ansikte ger en smygande känsla av att något är på väg att hända.

Aktieneurosen sprider sig, allt fler börjar prata om kris och nedgång och finansvalparna verkar alla drabbats av en kollektiv kollaps, kanske är de utbrända, för kurserna faller med dem. Det räcker med en nysning från Alan Greenspan och sen spricker bubblor och kurser rasar.

Påpassligt och reflexmässigt gick Svenskt näringsliv till angrepp mot fackens tillkämpade löneökningar och beskyllde dem för den begynnande inflationen. Därtill har vi en allians som går bärsärkargång mot de sista resterna av folkhemmet. Allt ska bort. Välfärd, trygghet, you name it.

Det ser inte ut som om det skulle finnas nån gräns

Krascher på börsen och dåliga omen

Skatter på skatter och inflationen 

Det är uppenbart att arbetarklassen står under attack, och behovet av att förstå attackens natur och hur den ska bemötas kunde inte vara mer aktuell. Men A-ekonomi gör en inte klokare. Att läsa Kapitalet politiskt kunde inte komma lägligare än nu.

Genom en noggrann läsning av Kapitalets första kapitel guidar Cleaver läsaren genom Marx analys av kapitalismens grundfundament. På ett befriande sätt pendlar han mellan abstrakta analyser över kapitalismens väsen till konkreta exempel i den verkliga klasskampen. Fokus ligger på vad arbetarklassen själv gör; Cleaver distanserar sig från alla organisationer som påstår sig leda arbetarna i rätt riktning och visar på hur många partier och fackföreningar i själva verket verkar direkt mot arbetarklassens självformulerade intressen. I grunden handlar det om hur man förhåller sig till arbetarklassen. Gemensamt för en stor del av arbetarrörelsens officiella organisationer är att man läser Marx ur ett snävt nationalekonomiskt perspektiv och betraktar arbetarklassen som ett passivt objekt, en förtryckt massa som faller offer i kapitalismens kugghjul, en massa som behöver ”klassmedvetande” och ledning. Cleaver gör tvärtom och fokuserar på arbetarklassen som ett aktivt subjekt, han undersöker den oförmedlade och direkta kampen som förs av arbetarna själva. Och märk väl att arbetarklassen inte på något vis betraktas som en enhetlig massa, utan tvärtom som en splittrad och hierarkiskt uppdelad klass där arbetslösa, hemmafruar och studenter inkluderas likväl som den produktiva fabriksarbetaren.

Tillbaka i fikarummet. Du är så jävla trött att tankarna inte lyckas komma längre än till en gäspning. Morgonsvullna ansikten och kaffedopning. Tröttheten av tidig morgon, önskan av att vara någon annanstans, det ständiga sneglandet mot klockan och smaken av blaskigt kaffe. Genom att känna detta förstår man intuitivt sin roll som arbetarklass. Förståelsen för kapitalismen och klasskampen finns i fikarummets gäspningar. Att ni ens befinner er här på jobbet arla morgon är konsekvensen av kapitalismens grundläggande fundament; varuformen. Ni sitter här för att ni säljer en del av era liv som varan arbete i utbyte mot ett visst pris; lönen, som i sin tur är nödvändig för er fortlevnad. Varuformen är med andra ord det som skapar oss som arbetarklass.

Varuformen speglar kapitalets styrka i förhållande till arbetarklassen. Dess förmåga att kunna påföra arbetarklassen varuformen är styrkan att samtidigt bevara kapitalismen som system. Och så länge vi lever under detta faktum är vi blott arbetskraft som tvingas sälja vårt arbete. Marx gör en distinktion mellan arbetskraft och arbetarklass när han skiljer på arbetarklassen i sig och arbetarklassen för sig. När vi spenderar dagarna på jobbet är vi arbetarklass i sig, alltså arbetskraft, men när vi självständigt formulerar vår längtan bort från arbetet pratar vi som arbetarklass för sig. Vilket paradoxalt innebär att arbetarklassen bara är arbetarklass när den bekämpar sin egen existens. Det är ett avgörande resonemang som förkastar all arbetsromantik. Klasskampens yttersta syfte är då att upplösa arbetarklassen som sådan.

Cleaver gör här en annan analys av arbetet än de flesta andra marxister. De brukar fokusera på kapitalet mer som form än som innehåll, och då framför allt på kapitalets mest specifika form: löneformen. Arbetarklassen blir liktydig med den avlönade delen av befolkningen och socialismen blir liktydigt med upphävandet av löneexploateringen. Arbetet tas fortfarande för något naturligt, det är bara dess exploaterande form som ska upphävas. Cleaver fokuserar på kapitalismens innehåll; arbetet. Kapitalismen som system tenderar att underordna allt i livet under arbetet. Även den ”lediga” tiden går åt till arbetet. Man måste vila, äta och konsumera för att orka gå tillbaka till jobbet nästa dag.

Även hemarbetet, som oftast sköts av kvinnor, underordnas arbetet. Genom att laga mat, städa, uppfostra barnen och serva mannen med räkfrossa och sex på fredagskvällen blir också hemmafrun, eller den deltidsarbetande kvinnan, en integrerad del i ett liv underordnat arbetet. Cleaver utvidgar arbetet till något som omfattar hela livet och samhället och benämner den moderna kapitalismen en ”social fabrik”, där det inte existerar någon ledig tid i egentlig mening. Ett perspektiv som många marxister har missat men som har uppmärksammats av feminister som bland annat har krävt att även oavlönad arbetstid ska ges sin del av den rikedom som samhället producerar. Kapitalismens utbredning är alltså allomfattande, vilket därmed också gäller klasskampen. Den kan inte avgränsas till den direkta fabriksproduktionen.

En av arbetskamraterna sitter skadeskjuten i soffan, räknar tyst för sig själv och svär över hur lång tid det är kvar till nästa längre ledighet. Tänker på hur luften är laddad sista timmarna innan semestern, tänker på hur ångestfyllt fikarummet är de första timmarna efter semestern. Skillnad som natt och dag. Liv och död. Här i fikarummet minuterna innan rastens slut framträder kommunismen i sin mest konkreta form. Bakom varje uttryckt önskan att inte vara på jobbet, den ångestfyllda längtan efter semestern, finns samtidigt en längtan av att vara något annat än arbetskraft. Bakom varje sörplande kaffekopp ångar kommunismen, inte som statiskt system, utan som ett begär efter rikedom som inte längre behöver vara ett mått på den tid man arbetar, utan den tid som är tillgänglig för individen och samhället utanför arbetet.

Du känner den avtagande hettan genom porslinsmuggen. Det ska föreställa kaffe men känns mer som filtrerad cigarettsump. Kaffet är dock så mycket mer än någon knappt drickbar sörja. Analysen i Kapitalet stannar inte vid arbetet, Marx fortsätter med en noggrann undersökning av varan som sådan. Kaffet i din hand har två direkt motstridiga egenskaper. Först har det ett bruksvärde, det är varmt, smakar någorlunda och tillfredställer dina behov av att jaga bort morgonen med koffein. Samtidigt har kaffet ett bytesvärde, som är bruksvärdets direkta motsats. Bytesvärdet är att kaffet som vara har ett värde när den byts mot något annat. Kaffet i din hand är inte bara ljummet, det innehåller samma oundvikliga konflikt som kännetecknar kapitalismens klassrelationer. Sett ur ett arbetarklassperspektiv är kaffet och alla andra varor i första hand användbara föremål som kan tillfredställa ett behov. Kapitalisterna ser i stället samma varor i första hand som ett bytesvärde som gör att de kan expandera och öka sin kontroll. Genom att höja bytesvärdet på kaffe eller annan mat ökar kapitalets kontroll över arbetarklassen, som är beroende av matens bruksvärde för sin överlevnad. Kaffet i din hand är inte bara knappt drickbart, utan även ett föremål för klasskamp.

Och grogg har blivit så dyrt så hälften förslog fortsätter Svenne Rubins, och steget att göra något åt saken ligger inte långt borta för den törstiga klassen. Varornas inneboende konflikt mellan bruks- och bytesvärdet kan exempelvis yttra sig genom vägran att betala, att ”självreducera” priset på varorna genom stöld. Svinnet från arbetsplatserna och snatteriet från handeln uppgår till mångmiljonbelopp varje år. Man skulle nästan kunna tala om en klåfingrig folkrörelse som helt fräckt bara använder varorna för dess bruksvärdes skull och därmed vägrar spela efter kapitalets regler. Det är i sig knappast ett fruktsamt frö till en banbrytande klasskamp, men Cleavers perspektiv får oss att förstå hur dynamiken mellan klasserna yttrar sig allestädes i den sociala fabriken. Det kan vara marginellt och subversivt, det kan vara folkligt och explosivt, lokalt och globalt; Cleaver lämnar genom sin läsning av Kapitalet dörren öppen. Klasskampen finns överallt, men den är inte en lagbunden historisk process. Arbetarnas kamp är en motor i samhällsutvecklingen, kapitalismen tvingas ständigt reagera på arbetarnas rörelse som aktivt subjekt.

Sprunget ur Elvis roterande bäcken kommer den självständiga rörelsen att fortsätta söka friheten och varje steg tillbaka är ett misslyckande. Den gamla vänstern må kalla oss sjuka i huvudet när vi flyr från oss själva som arbetare, men om vi är sjuka så är de redan döda.

Att läsa kapitalet politiskt håller en rätt hög nivå men Harry Cleaver lyckas med konststycket att göra boken tillgänglig. Med förtjusning ser jag att förlagen har lagt till en studiecirkel på sex träffar, för det här är är faktiskt en handbok i klasskamp.

I och med det är rasten slut, motvilligt går du tillbaka till jobbet vid skolbänken, det löpande bandet eller barnens obäddade sängar, du känner det i din kropp; revolutionen kommer inte med ett BANG, utan med en gäspning omöjlig att hålla tillbaka. Trots kaffet.

Att läsa kapitalet politiskt

Harry Cleaver

Roh-nin och Federativs förlag

Inget kan vara mer rätt än Frankrike. De bästa tänkarna, de snyggaste kläderna, de bästa vinerna och bästa dansen. Att Ord och Bilds senaste nummer hade Frankrike som tema med bl.a. Deleuze och Houellebecq ligger alltså bara i tiden. Och snälla, låt dansgolven fyllas av det Parisiska även här. Tecktonik heter snyggaste dansen:

Läraren fyller tavlan med formler om verklighetens beskaffenhet och reducerar all världslig essens till en ganska snäv logik. Det är säkert viktigt, jag vet inte, mina ögon kan inte slita sig från mina klasskompisar. Byxgrenar så tighta att syftet måste vara kastration, ofta samma kläder dag ut och dag in, en kille har inte bytt kläder på hela terminen, en annan lufsar omkring i trasiga skor trots att det är istid i Umeå vid den här tiden.

Trodde att studier på universitetet skulle vara något annat än skrevtighta bootcut jeans. Men dörrarna in till humanistfakulteten är en narniaport tillbaka till gymnasiet. Tjejgäng som kramar famnen full med böcker och killgäng som sitter bredbent längs korridorerna och spanar in objektifierar brudarna.

Nej, jag fick nog av Umeå, universitetet och allt annat som man gör, eller rättare sagt inte gör i den staden. Umeå är ju inte ens hardcore längre, bara corny. Så efter en 15 timmars tågresa är jag numera officiellt en Göteborgare och första anställningsintervjun ska jag på imorgon som ett prick över ett i eller en spik i en kista.   

Känslan av att vara i rörelse men inse att man färdas åt fel håll försent, för snabbt.

Alltid dessa räfflade rum. Linjära rörelser och farliga fällor. Man vill liksom virvla omkring i ett slätt rum men dör istället lite grann på en parmiddag. Eller längs någon redan utstakad väg. Betraktelser från ett dike:

“… en rörelse kan vara snabb, men detta ger den inte hastighet; en hastighet kan vara ytterst låg och gränsa till orörlighet, ändå är den fortfarande hastighet. Rörelse är extensiv, hastighet är intensiv. Rörelse kännetecknar den relativa karaktären hos en kropp betraktad som »en«, och som rör sig från punkt till punkt; hastighet konstituerar däremot den absoluta karaktären hos en kropp vars irreducibla delar (atomer) ockuperar eller fyller ett slätt rum likt en virvel, och som kan dyka upp på vilken som helst punkt.”

Eller som Thåströms defibrillering av ett hjärta. Fan fan fan.

Har alltid stått och stampat på samma ställe.

”Man kan tjäna 2000 spänn på några körningar från Stureplan sent en lördag, folk känner inte igen mig, de ser bara en vanlig blatte.”
Dogge förklarar varför han kör svarttaxi i Mikrofonkåt.

Latin Kings kom under mitten av nittiotalet att representera de utskitna resterna av ett förfallet folkhem. Och blev någonting i stil med ”en röst från förorten” vare sig de ville det eller inte. Kanske var det tidsandan. Latin Kings omhuldades i alla fal snabbt av vänstern och sossarna.
Under nittiotalet förmådde socialdemokratin inte ens att upprätthålla bilden av den Svenska modellen. Kommunismen föll i slutet på åttiotalet och spillrorna av folkhemmet föll kort därefter. Vänstern befann sig i kris och kanske var det därför Latin Kings passade bättre än Internationalen på 1 maj. De behövde något nytt. Det bortglömda proletariatet. En ignorerad verklighet i skuggan av betongen.
Efter ett nittiotal i kris tog sossarna och vänstern ett nytt andetag inför ett nytt sekel. Socialdemokratin hittade en ny identitet hos entreprenören och vänstern tvingades ta farväl av Lenin och sökte sig till folkhemsidén istället. Keynesism och Kollektivavtal blev deras väg framåt. En av de fortast växande grupperna på arbetsmarknaden fortsatte de dock att ignorera. De papperslösa.

Vänstern har alltid befunnit sig i otakt med verkligheten. Alltid steget efter.
Visst gjorde de ett seriöst försök att uppdatera sig till samtiden, men det var inte mer än ett skrotat K som i kommunism och Gudrun Schymans staplande danssteg på docklands. Men det var länge sedan nu.

Under tiden har den mest utsatta gruppen börjat organisera sig självständigt. Utanför de traditionella facken, utanför partierna. De papperslösa är nämligen inte ens välkomna i LO. Därför upprättar de inga kollektivavtal. I den papperslösa verkligheten finns det inga rättigheter. Bara styrkeförhållanden. Och att de papperslösa arbetarna nu börjar bli en kraft att räkna med verkar skrämma fler än arbetsgivarna.
Ung Vänster kritiserar idag de papperslösas självständiga organisering. Ett eko från ett svunnet folkhem:
”våra kollektivavtal har gett oss världens starkaste och mest framgångsrika fackföreningsrörelse”

Jag skrattar så att tårarna sprutar som sperma.

Men frågan är varför vänstern, LO och sossarna blundar för faktumet att även deras favorit rappare måste jobba svart sent en lördagskväll.

———————————–
Läs Ung Vänsters uttalande här.

Härom året hade sjuksköterskornas fackförening en kampanj för högre löner.
På affischen: en fräsch tjej med stora vita vingar på ryggen i färd med att byta om efter arbetet. En ängel med låg lön.
På soffan under affischen: en grinig sjuksköterska med ryggvärk i färd med att bryta ihop inför det stundande arbetspasset.
En ögonblicksbild från sjukhusvardagen som har bitit sig fast, kontrasten mellan skimrande gloria och utmattningens totala mörker.

Änglar är en vanlig metafor för sjuksköterskor. Efter en genomläsning av Åsa Mobergs historierevision av Florence Nightingale så kan man konstatera att det varit så sen yrkets begynnelse.
Hon var ingen Florence Nightingale är Mobergs utgångspunkt och hon driver tesen att föreställningen om Florence som den självuppoffrande ängeln är falsk. Manssamhället har odlat en myt som egentligen är en representation av hur en kvinna ska vara. Blyg, tillbakadragen och ointresserad av pengar. Moberg går grundligt tillväga när hon visar upp hur historien om Florence Nightingale har förfalskats, missförståtts och sexualiserats. Slarviga påståenden och missvisande tolkningar av Florence omfattande produktion har gett upphov till myten. Bokens största behållning är när Moberg gräver sig in genom mytbildningen och letar efter den verkliga Florence. Moberg fångar tidsandan och beskriver stundom mycket målande hur 1800 talets England såg ut och fungerade. Snusket i den knäpphälliga sjukvården, de kvävande patriarkala strukturerna och det oändliga frihetsbegäret hos en kvinna som själv vill artikulera sitt subjekt. Porträtteringen gestaltas med ett frikostigt citerande från Florence enorma skriftkälla. Man får följa hennes liv från uttråkad överklasskvinna som slutligen lyckas frigöra sig och följa sitt kall. Florence var djupt religiös och kände sig kallad av Gud. Sjukvården och världen förändras till en bättre plats. Och visst gjorde hon en betydande insatts. Sjukvården bedrevs i praktiken av slaktare och prostituerade vid den här tiden. Tills Florence kom och instiftade en rad stränga regler för vården i allmänhet och systrarna i synnerhet. Hennes hygien och omvårdnadsinsatser under Krimkriget var verkligen enastående.
Moberg är genom hela boken noga med att sätta Florence i sitt sammanhang och drar ideligen paralleller till vår tid. Det påpekas dock ständigt hur ”fantastisk” Florence var. Efter ett tag blir det en aning tjatigt och jag börjar längta efter Valerie Solanas istället. För bra, god och duktig, det blir för mycket. Men Moberg fortsätter enträget att slåss för Florence upprättelse och betydelse och efter att ha läst igenom boken så är jag faktiskt osäker på om hon lyckats revidera bilden av Florence som en ängel. Och vad gör det den utbrända sköterskan i soffan till? Vi som inte agerar som Guds sändebud utan snarare som portvakter till överbelagda landsting? ”Ta två Alvedon och gå hem” säger vi, och fan undra om vi inte är fallna änglar i sådana fall.

————————————
Recensionen är publicerad i förra veckans arbetaren

En kille som gör lumpen får nog. Skjuter skallen av sig. Det humana befället förstår att kamraterna är i chock. Debriefing kanske han tänkte. Kompaniet får ledigt resten av dagen. Samlas sen till kvällen och de tänkte säkert också på debriefing. Befället har ställt upp stolar framför en vit duk och här kan ingen veta hur han tänkte. Som tröst får de se Ett päron till farsa firar jul. Chevy Chase alltså. Sen är allt som vanligt igen. Vårt behov av tröst är omättligt…

I väntan på återkomsten.

Här är essän som var med i förra veckans Arbetaren:
————————————————————-

Esprit d’escalier är rätt ord. Franska för det där fyndiga och dräpande gensvaret som fullkomligt skulle krossa personen framför dig, men du kommer på det för sent, hemma i trappan ordagrant översatt.
På engelska: Staircase wit.
Men vad heter det på svenska?
Ibland tappar man fattningen, som när det kommer en helt oväntad fråga.
”Hur mår du?”
Och väl bragd ur fattning kommer svaren till en alldeles för sent.
På tyska: Treppenworte.
Vi satt inne på chefens rum, ett prydligt skrivbord mellan oss, välordnat kontorsmaterial och stängd dörr. Jag satt på en trästol mot väggen och chefen lutade sig mot mig. ”Henrik hur mår du egentligen? Jag måste fråga.” Känslan av att saker och ting ställs på ända. Den frågan kunde jag inte se komma, blir ställd och förvånad.
Oråd anas och jobbsamtalet började mer likna en undersökning. ”Jag har ju läst din blogg och jag måste ju säga att du förvånar mig.” De senaste två åren har jag skrivit om jobbet, om min relation till att arbeta, om sjukvården, om foppatofflor, om allt och ingenting speciellt, mest bloggspyor över låga löner och långa arbetsdagar och att de bästa dagarna är de lediga dagarna. Jag har tagit mig rätten att vara missnöjd, denna grundläggande rättighet som hela arbetarrörelsen vilar på. För är det inte missnöjet som är det bakomliggande drevet i exempelvis fackens lönematcher? ”Stolt men inte nöjd” som det stod på LO:s affischer.
Min röst stockade sig, jag började mumla förläget och sa något i stil med ”jag mår väl både bra och dåligt. Det går upp och det går ner. Typ.”

Frågan om hur jag mår utgår ifrån att något måste vara fel. Och detta undrar chefen efter att ha läst bloggen. Menar chefen på allvar att jag är sjuk? Kanske. Ett förlängt vikariat är bara att glömma i alla fall. ”Det du skrivit kommer att ligga dig i fatet.” Surrealistiskt är kanske inte rätt ord men det första jag kommer att tänka på där jag sitter på trästolen och känner mig liten och arbetslös.
Skrev något i stil med att varje sekund som jag inte påminns om sjukvård, bröstsmärtor, mediciner, kräkningar och väsande syrgas är en befrielse, en nödvändighet. Kanske ligger det i jobbets natur, att inte ständigt bli påmind om jobbet är att inte ständigt bli påmind om sjukdom och död. Och med en sådan attityd till att arbeta borde man kanske fundera på sin situation. ”Vad gör du här överhuvudtaget? För det är så här att arbeta inom sjukvården, lönerna är låga, arbetstiderna ser ut så här. Om allt är så dåligt, varför jobbar du inte med något annat då?”
Frågan från chefen är relevant. Men lämnar en fadd smak i munnen, kanske för att chefen är så ovanligt tydlig. Det räcker inte med att sälja sig, man måste även gilla att göra det. Missnöjd får man inte vara. Borde kanske jobba med annat, jag tänkte på olika alternativ:
ICA.
Posten.
McDonalds.
Telemarketing.
Starta eget; skoputsning.
Tanken svindlar, jag faller i ett svart hål av valmöjligheter.
Men i ärlighetens namn så vill jag faktiskt inte arbeta alls. Eller inte så mycket i alla fall. Jag gillar helt enkelt inte idén att sälja mig själv.
Katarsis är kanske inte rätt ord, men det första jag kommer att tänka på. För det finns något omskakande i att tänka bortom lönearbetet. Arbetarrörelsen har alltid haft en komplex relation till lönearbetet. Från motstånd mot löneslaveriet till ett accepterande av det samma. Kraven har kommit att handla om rätt till heltid och full sysselsättning. Missnöjet har visserligen hängt kvar, men bara som en motor för lönekamp och drägligare villkor. Men erkännandet av lönearbetet är också erkännandet av det kapitalistiska systemet. Uttryckt utan krusiduller: att kräva rätt till arbete är att kräva rätt till löneslaveri.
Det är tydligen inte helt enkelt att acceptera tanken på arbete som en vara. Trots att hela arbetarrörelsens ideologi baseras på detta faktum. Jag fick känslan av att behöva börja om från början när chefen så starkt ifrågasatte mina åsikter. Hur kan man avsky arbete och ändå säga sig vilja fortsätta arbeta? Det verkar motsägelsefullt, eller? Men väl där kunde jag bara mumla, esprit d’escalier, jag fastnade i trappan så att säga. Borde ha sagt någonting elegant och citerat Morrisey:
Why do I give valuable time
To people who don’t care if I live or die?

I en tid då ingenting är viktigare än arbetet har vi glömt vår grundläggande relation till arbetet. Arbetet har en sådan självklar plats i samhället och i våra liv att det är lätt att glömma vad det egentligen handlar om. Nämligen att vi säljer oss. Man anställs och får lön för den tid man arbetar. Och ens tid är ju samma sak som ens liv och jag. För när ens tid är slut, då är även livet slut, och utan liv existerar inte längre jaget. Så när man säljer sin tid säljer man också sig själv och viceversa. Det är alltid nyttigt att tydliggöra begreppen, även om jag alltid blir lite bitter av att se på mig själv som vilken vara till salu som helst. Och därför kan vi faktiskt omfatta två motstridiga känslor: att inte vilja arbeta och samtidigt vilja arbeta. Det är inte friheten som får oss att vilja lönearbeta, det är tvånget.
Men i den allmänna debatten förlorar vi det här perspektivet. Vi säljer oss inte, det är genom jobbet vi förverkligar oss, jobbet är nyckeln till friheten. En snabb titt på alliansens politik och retorik kan sammanfattas med ett ord. Arbete. De säger stolt; vi gick på val med arbetet i fokus och därför vann vi. Socialdemokraterna konstaterar samma sak, de borde ha pratat mer om jobben. Både höger och vänster har kommit att älska arbetet, det verkar inte finnas några andra alternativ. Finns det någon som seriöst driver krav på att arbeta mindre?

Det pågår en ideologisk strid om hur vi ser på arbetet. Tydligast syns den när vi tittar på de utan. Arbetet intar en sådan självklar plats i livet att arbetslöshet tydligen är det värsta som finns. Utanförskap är kanske inte rätt ord men det alla kommer att tänka på. Och visst är det förenat med stor olycka att vara arbetslös. Speciellt i hänseende till hur det påverkar ens privatekonomi. Men det har skett en förskjutning i hur vi ser på frånvaron av arbete. Arbetslösheten är misstänkligjord och reducerad till ett individuellt problem. Alliansen visar med all önskvärd tydlighet hur hemskt det är att inte arbeta. Piskan höjs, jobb ska skaffas till vilket pris som helst. Åtgärderna mot a-kassan och förslagen till nya sjukskrivningsriktlinjer säger även något implicit. Att det ligger något ruttet i att inte vara i arbete.
Parasit är kanske inte rätt ord, men det första jag kommer att tänka på.
Att det fuskas tas för en given sanning som i sin tur motiverat hårdare tag. Alliansen har tagit ställning för en politik som ska sätta folk i arbete.
Kanske ska man se det som en reaktion. Antag att fusket nu är och har varit så utbrett som påstås när folkpartiet öppnar munnen. Vi leker med den tanken. Vad står det för? En fullkomlig massflykt från arbetet. En arbetarklass som flyr från sig själv som arbetare. Varför inte? Det vore inte första gången i historien som arbetarklassen flyr fabriken.
Högerns hårdare tag skulle då vara en direkt reaktion mot den utbredda lättjan, och de måste stärka moralen. Svensken måste bli flitigare som Leijonborg sade efter sitt besök hos den hårt drillade kinesiska arbetarklassen. Knäppa, ja rent av sjuka idéer hos lejonkungen, men det hemska är att Leijonborg och den nya arbetarhögern inte avfärdas som de humbugar de är. Utan applåderas. Borgligheten flyttar fram sina positioner och kampen om arbetsmoralen är i full gång. Ett ställningskrig. Och var står arbetarrörelsen? I den politiska högervåg som sköljer över oss är Antonio Gramsci återigen aktuell. Gramsci var kommunistledaren som spenderade en stor del av sitt verksamma liv fängslad i fascismens Italien. I fängelset utvecklade han en intressant teoribildning kring det han kallade samtycket. De som har makt måste även utöva makt för att behålla den. Och ett sätt att utöva makt är att skapa samtycke. Den härskande klassen utnyttjar sin position och assimilerar sin världsbild med de intellektuella institutionerna. På så vis kan de upphöja sitt perspektiv till ett allmänt konsensus. Maktens världsbild blir ”sunt förnuft” och bestämmer vad som är tillåtet att säga. Enligt Gramsci måste en radikal rörelse ständigt föra ett ställningskrig mot maktens skapade samtycke som förgiftar oss. Vi kan inte förlita oss på Marx självgående historia mot människans befrielse utan måste ständigt utmana den rådande hegemonin. Och vad är det alliansen försöker göra om inte skapa konsensus om arbetet och fusket? Enligt Gramsci ligger det verkliga förtrycket i det alla kommer att tycka lika om, det som ingen ifrågasätter. Vågar arbetarrörelsen ta den fighten?
Gramsci menade att vi måste ”ställa de frågor kring vilka striden rasar”. Och när högern ständigt måste försäkra hur mycket de älskar arbete, då är något galet. Det är stor humor att se hur mycket moderaterna slår på stora arbetartrumman. Som när arbetsmarknadsministern ska äta lunch med den lycklige som vinner äran att ha utsetts till ”Sveriges bästa arbetare”. Stolt och nöjd. Det är så dagens arbetare ska vara. Och vi som inte är nöjda och glada: Adjö!

Kanske förutsättningen för en radikal rörelse är att ifrågasätta denna hegemoni. Om högern påstår sig älska arbetet tar vi oss rätten att avsky löneslaveriet. Vår rätt att vara missnöjda, rätten att avsky att sälja sig. Stolt men inte nöjd.
Några dagar efter samtalet med chefen sitter jag hemma. Känslan av att ha blivit kränkt vägrar ge med sig, och allt jag kunde göra var att mumla och känna mig förvirrad. Briljanta svaromål kommer till mig, för sent, i trappan. och vad fan heter det på svenska? Eftersläckare? Trapphusdräpare? Finalord?
Avskedsord är kanske inte rätt ord men det jag främst kommer att tänka på.

I veckans Arbetaren (nr. 41) har jag skrivit en längre essä. Artikeln ligger inte på nätet, utan det är hederligt pappersprassel som gäller.

Kolla in Paul Lafargues, kanske världshistoriens skarpaste slacker. Han gick in i en stenhård polemik mot det besynnerliga vansinne som grep tag i arbetarklassen i slutet på 1800 talet. Detta vansinne som han kallade kärleken till arbetet var något arbetarna nu var tvungna att göra upp med:

“De måste återvända till sina ursprungliga instinkter och tillkännage Rätten till lättja, en rätt som är tusen gånger äldre än och heligare än de bleksiktiga mänskliga rättigheter som den borgliga revolutionens metafysiker kokat ihop. De måste tvinga sig att endast arbeta tre timmar om dagen och annars slå dank och frossa dag och natt.”

Slå dank, mitt bästa. Har för övrigt spenderat rätt mycket tid på vägarna nu. Fram och tillbaka till fjällen, höst, folköl på topparna och hämningslöst frosseri. När man är ute på en roadtrip är musiken a och o. Eftersom P3 numera bara är en kass radioversion av Bullen och nystar i tonårstrassel måste man fixa musiken själv. I vår antika Mazda är lösningen ett genialt kassettband som kopplas ihop med iPODen. Underbart. Idel porrig roadtripmusik och hög hastighet, alltid i rörelse baby, alltid i rörelse.

Och porrigast är Devo. Inte en roadtrip utan Whip it.
Get straight!
Go forward!
Move ahead!